Train Dreams

Sett den här två gånger på tre dagar nu och jag blev helt tom båda gångerna. Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Vi följer Robert Grainers liv spelat av Joel Edgerton (fenomenal) och det känns som att den speglar de flesta liv. Robert lever ett stillsamt liv i sin stuga och arbetar med skogsavverkning. I sitt liv får Robert gifta sig, bilda familj, se USA urbaniseras och han får genomlida närståendes bortgångar. Det känns som att vi får se ett för sin tid ganska normalt liv passera. Och det är det enda som egentligen händer: Tid passerar. Det känns så bottenlöst sorgligt att se det inneboende förgängliga i ett liv passera. Men det är inte så sorgligt egentligen, det är faktiskt ganska vackert i stora delar. Robert lever med mycket kärlek och han verkar trivas med sitt yrke. Men sorgen i hans liv tar över och det blir så hemskt att se honom leva i förnekelse och sin tro på att allt är hans eget fel. Det känns som att han fastnar i det och då går åren ganska fort. Det är som piloten säger att det gäller att hålla fast sig. Så är det väl i livets förgänglighet, har man inget att hålla fast vid så passerar nog åren väldigt fort. Robert höll fast vid minnen men det blir någonstans att leva i det förgångna, gör man det för mycket så tror jag att man tappar fotfästet. Det känns som att Train Dreams kommer stanna med mig länge och det känns som att jag kommer se om den snart igen. Jag har nog inte sett något liknande innan