Possession

Fängslande från början till slut.  Jag visste inte så mycket om handlingen innan jag såg filmen men hade ändå ganska höga förväntningar som alla överträffades. Effekterna är fantastiska och jag ville inte slita ögonen från skärmen.  Jag tror aldrig jag har varit lika gripen av dialog i en film som jag blev av denna. Skådespelarna förmedlar sådan känsla och förtvivlan i sina konfrontationer att man nästan känner sig som en inkräktare. För att inte tala om scenen i tunneln som helt enkelt måste ses i sin helhet.   Filmen utspelar sig i sterila lägenheter och på tomma gator med Berlin muren och dess patrullerande soldater skymtandes i bakgrunden. Karaktärerna känns isolerade i sin misär och det är lite som att omvärlden försvinner helt ända tills att det är dags för den sista konfrontationen.  Jag skriver det här två veckor efter att jag såg filmen och känner fortfarande att jag inte riktig kunnat samla alla mina tankar här eftersom det finns så mycket man kan grotta ner sig i.