Normal People

Jag grät! Såg serien på 4 pass. 3 avsnitt per pass. Känner faktiskt att det var en väldigt lämplig indelning. Första passet är innan college, de upptäcker varandra och lämnar varandra. Andra passet är början av college, de återupptäcker varandra och lämnar varandra igen. Tredje passet är när de försöker bara vara vänner, hon har en annan pojkvän och han gör nåt jag venne. I fjärde passets 3 avsnitt så räddar hon honom, han räddar henne och de lämnar varandra. Pass 1: Fint men väldigt tydliga tropes. Den blyga och kalla tjejen som egentligen är skör möter den atletiska och populära killen som visar sig vara snäll och kärleksfull. Fina sexscener. Betyg: 7/10 Pass 2: Blev mer irriterad på Marianne här men dock så bryter serien sin väldigt icke-banbrytande story med att dyka in i Connel lite mer. Betyg: 7/10 Pass 3: Att de lämnar varandra pga ett missförstånd är så dumbass dåligt. Avskyr. Hennes nya pojkvän är också så stereotypiskt elak att det är löjligt. Tyckte särskilt om början och slutet av Sverige-avsnittet. De svenska lägenhetskomplexen och den svenska solnedgångshimlen på vintern är så igenkännbara. Betyg: 5-6/10 Pass 4: I slutet av avsnitt 11 slog det mig att i avsnitt 10 hade hon räddat honom och att i detta avsnitt hade han räddat henne. Det kändes starkt. Sista avsnittet fick mig alltså. Först så glad att man får uppleva de som nöjda i sin relation. På nyårsfesten värmer de upp en genom att visa kärlek offentligt för att sedan få en att explodera av tårar när det säger att de älskar varandra (okej jag grät bara en tår men ändå). När han sa ”I’ll go” och hon svarade med ”And I’ll stay. And we’ll be okay” grät jag flera tårar. Så sorgligt och fint och vackert och glädjefullt. Betyg: 9/10