Whiplash

Detta är typen av film som gör att man blir kär i människan. Det är asnice att se någon brinna för något och här var filmen så bra att den nästan väckte ett trumintresse hos mig.  Man väntar på att Andrew ska prestera hela filmen för man helt ärligt älskar snubben och vill bara att det ska gå bra för honom. Därför blir det en sån skön belöning i slutet när han riktigt SLAKTAR showen och Fletcher äntligen är stolt. Man kan säga att Andrew förlorar sin mänsklighet till trummandet och slutet inte alls är ”skönt”. Men Andrew strävar efter att bli ”one of the greats” under hela filmen, och det är fan inte en enkel uppgift att bli nästa Charlie Parker. Man behöver offra en svettdroppe eller två, och det är Andrew rätt tydlig med att han är redo att göra. Trummandet genomsyrar hela hans liv. Snubben gjorde tillochmed slut med sin flickvän för att han ville bli bäst. Så ja, det var rätt skönt i slutet att se hur han äntligen hade lyckats.  Men då kanske ni tänker: vadå ”lyckats” han blev ju inte nästa Charlie Parker?” Okej, men då måste jag bara klargöra en sak. Att Terence mfing Fletcher log åt Andrew och såg så jävla megastolt ut är min (och säkert vilken annan tjomme i hela världen)s idé av att Andrew hade lyckats. Jag menar, Fletcher var på ett MISSION att hitta nästa Charlie Parker och i den lilla sekund i slutet som Fletcher log så insåg man som tittare att han hade skapat ett eget litet musikgeni.  Och det knöt säcken så jävla bra också. Cymbalstoryn om hur Charlie Parker ”blev” Charlie Parker passar precis in med Andrew som fick en stol kastad mot sig. Om man sedan använder sin fantasi så kan man anta att han efter några år också blev ”one of the greats” eller ”blev” Andrew Neiman (levde upp till sin potential) precis som Charlie Parker (CP 🧐) gjorde. Nu tappade jag nästan mig själv i min egna yap men aja. Sorry.